En bok
En sak som kanske inte alla vet om mig är att jag tycker om att skriva böcker. Jag har rätt stor fantasi, och när den fantasin inte får plats på papper försöker jag skriva ner den. Just nu har jag påbörjat en bok som kommer att handla om vampyrer. Ni tänker säkert, ahaa typ en ny variation av twilight eller? Där har ni fel! Den kommer inte ens lika dracula! Jag har hittat på något nytt, eller ja, nytt kanske det inte är, men den här boken kommer handla om vad jag kallar halvblods vampyrer och fullblodsvampyrer. Låter det intressant? Ni ska få läsa ett smakprov, dvs säga så långt som jag hitills har skrivit. Enyoj!
Jag befann mig mitt ute i skogen. Snöflingor virvlade ner från himlen och smälte sakta när de landade på mina händer. Luften var så kall att små rökmoln bildades för varje andetag jag tog. De höga, raka tallarna skapade ett obehagligt mörker omkring mig, och den kusliga ensamheten skapade rysningar nedför min rygg. Jag tittade ner på min kropp och upptäckte till min förvåning att jag varken bar kappa eller skor. Det ända som täckte min kropp var en tunn, vit klänning som slutade strax nedanför knät. Trots det, kunde jag inte känna någon kyla. Jag prövade att ta ett steg i den djupa snön, men känseln i mina fötter och ben var död. Jag tog ett nytt steg, och ett till. För varje steg jag tog ökade medvetandet om min döda känsel, och rädslan växte sig allt mera starkare inom mig. Jag började springa i hopp om att ta mig ifrån denna plats och få tillbaka min känsel. Men ju längre jag sprang desto djupare blev skogen. Det kändes som att jag sprang i timmar tills mina ben var totalt utmattade. Jag föll flämtande ner i snön och tårar trängde upp framför mina ögon. Varför? Varför var jag här? Frågan spelades upp i mitt huvud gång på gång. Varför, varför?
Plötsligt hörde jag andetag bakom mig. Blodet frös till is i mina ådror. Sakta vände jag på mitt huvud. Jag kunde inte se så tydligt på grund av all snö, men jag kunde skymta en mörk siluett mellan de tjocka snöflingorna. Vem var det?
”Gråt inte”, viskade en spöklik stämma.
”Vem är du?” snyftade jag. ”Kom fram så att jag får se dig bättre.”
Siluetten rörde sig inte, så jag tog ett modigt beslut och reste mig upp. Jag hann knappt ställa mig upp förrän jag såg det. Lysande röda ögon och huggtänder vassare än en kniv. Jag skrek.
Kapitel 1
Kommentarer
Postat av: Amanda
Jättebra Vera! Du får lägga ut mer här på bloggen eller skicka till mig! :D <3
Svar:
None None
Trackback
