En sen uteritt i mörkret...
Hej hej alla läsare! Red chera Li igår, gick sådär! Var kolsvart ute så jag såg typ ingeting! Har en pannlampa som är skit bra, men den ligger någonstanns i låderna på loftet! Har inte hunnit kolla efter den än :S Så jag lånade Cattis lampa, fast den var tyvärr inte så jätte bra :/
Så här blev i alla fall min uteritt i mörkret:
Det var en sen höst kväll i september. Jag hade blivit erbjuden om att rida Chera Li eftersom att Isabelle fortfarande var sjuk. Med stor glädje hade jag svarat ja, jag tyckte väldigt mycket om att rida henne. Så nu stod jag i stallet och borstade omsorgsfullt på lilla Chera Li som njöt av att bli ompysslad. Efter en stund drog jag på henne sin utrustning: sadel, benskydd, träns och reflexer. Därefter drog jag på mig min: Hjälm, lampa, väst, ridstövlar, spö och reflexväst. Därefter var vi klara att bege oss ut i mörkret som nu hade lagt sig över fälten och skogen.
När vi skrittade på vägen mellan fälten upptäckte jag att en tät dimma började tränga fram över marken. Det dröjde inte länge förrän hela omgivningen var täckt av den spökliga dimman. Mitt hjärta började slå fort, men jag övertygade mig själv om att det inte var någon fara. Ja menar, den här vägen hade jag ju ridit tusen gånger förut, i både ljus och mörker, så varför skulle den påverka mig just nu? Vi skrittade vidare.
Snart red vi in på vägen som ledde igenom skogen. Det var så mörkt att jag knappt ens kunde se mina egna händer. Det ända ljuset från min lampa föll på, var Chera Lis huvud och knappt en halv meter av vägen framför oss. Chera Li verkade lite orolig, och ibland sneglade hon med räddsla på vattenpölarna som blänkte i dunklet. Jag drev på henne frammåt och klappade henne lite lugnande på halsen. Vattenpölar var ju inget att vara rädd för. Plötsligt, på bara några sekunder, brakade det till mellan träden bredvid oss! Chera Li kastar sig skräckslaget åt sidan och jag flyger högt upp i sadeln! Vi hör ett gällt skriii och något fladdrar iväg mellan grenarna. Sen blir det knäpptyst.
Både Chera Li och jag stirrar panikslaget in i mörkret. Vi står stilla i över två minuter, men till sist suckar Chera Li och hennes spända muskler börjar slappna av igen. Jag drar ett djupt andetag och säger åt mig själv att skärpa till mig! Om jag fortsätter vara rädd kommer Chera li också vara det! Så för att jag ska slappna av börjar jag sjunga, fungerar också som ett knep för att skrämma bort rådjur och harar som lurar ibland buskarna. Jag travade lite för att det skulle gå snabbare att komma ut ur skogen.
Nu, såhär efteråt tycker jag att det var rätt fånigt! :P Jag vet att det bara var en fågel som gömde sig mellan träden, det var bara det att både jag och Chera Li vart så överraskade! Men så kan det gå ibland, i vanliga fall brukar ja inte vara rädd för att rida ute i mökret, men denna gång vart jag det! ;) Därför ger jag här några tips på vad man kan göra om man tycker det är obehagligt att rida ut eller promenera i mörkret:
Så här blev i alla fall min uteritt i mörkret:
Det var en sen höst kväll i september. Jag hade blivit erbjuden om att rida Chera Li eftersom att Isabelle fortfarande var sjuk. Med stor glädje hade jag svarat ja, jag tyckte väldigt mycket om att rida henne. Så nu stod jag i stallet och borstade omsorgsfullt på lilla Chera Li som njöt av att bli ompysslad. Efter en stund drog jag på henne sin utrustning: sadel, benskydd, träns och reflexer. Därefter drog jag på mig min: Hjälm, lampa, väst, ridstövlar, spö och reflexväst. Därefter var vi klara att bege oss ut i mörkret som nu hade lagt sig över fälten och skogen.
När vi skrittade på vägen mellan fälten upptäckte jag att en tät dimma började tränga fram över marken. Det dröjde inte länge förrän hela omgivningen var täckt av den spökliga dimman. Mitt hjärta började slå fort, men jag övertygade mig själv om att det inte var någon fara. Ja menar, den här vägen hade jag ju ridit tusen gånger förut, i både ljus och mörker, så varför skulle den påverka mig just nu? Vi skrittade vidare.
Snart red vi in på vägen som ledde igenom skogen. Det var så mörkt att jag knappt ens kunde se mina egna händer. Det ända ljuset från min lampa föll på, var Chera Lis huvud och knappt en halv meter av vägen framför oss. Chera Li verkade lite orolig, och ibland sneglade hon med räddsla på vattenpölarna som blänkte i dunklet. Jag drev på henne frammåt och klappade henne lite lugnande på halsen. Vattenpölar var ju inget att vara rädd för. Plötsligt, på bara några sekunder, brakade det till mellan träden bredvid oss! Chera Li kastar sig skräckslaget åt sidan och jag flyger högt upp i sadeln! Vi hör ett gällt skriii och något fladdrar iväg mellan grenarna. Sen blir det knäpptyst.
Både Chera Li och jag stirrar panikslaget in i mörkret. Vi står stilla i över två minuter, men till sist suckar Chera Li och hennes spända muskler börjar slappna av igen. Jag drar ett djupt andetag och säger åt mig själv att skärpa till mig! Om jag fortsätter vara rädd kommer Chera li också vara det! Så för att jag ska slappna av börjar jag sjunga, fungerar också som ett knep för att skrämma bort rådjur och harar som lurar ibland buskarna. Jag travade lite för att det skulle gå snabbare att komma ut ur skogen.
Nu, såhär efteråt tycker jag att det var rätt fånigt! :P Jag vet att det bara var en fågel som gömde sig mellan träden, det var bara det att både jag och Chera Li vart så överraskade! Men så kan det gå ibland, i vanliga fall brukar ja inte vara rädd för att rida ute i mökret, men denna gång vart jag det! ;) Därför ger jag här några tips på vad man kan göra om man tycker det är obehagligt att rida ut eller promenera i mörkret:
- Sjung en sång som gör dig glad.
- Föreställ dig vägen som den ser ut i ljuset.
- Andas och slappna av, vägen blir inte farligare för att det är mörkt. :)
Kommentarer
Postat av: Amanda
Vilket roligt sett du berättade om ritten på! :D Fler sånna berättelser tycker jag!<3
Trackback
